14 augusti lade jag upp det här inlägget på en hemlig del av min blogg.
Kan fortfarande inte förstå det. Kan fortfarande inte greppa verkligheten.
”Idag försvann vår älskade Kompis från jorden.
Det är svårt att greppa. Känns så himla overkligt. Allt hände så fort.
Igår åkte mamma och pappa in med honom till djursjukhuset. Jag hann aldrig träffa honom. De på sjukhuset sade att han hade feber och var väldigt uttorkad. Organen såg fina ut förutom magen där det verkade som att det var något. Men de kunde inte göra någon titt i magen då han mådde för dåligt, men efter dropp och om han blev bättre så skulle de ta ner en kamera och kolla. Med andra ord fick han stanna kvar där över natten.
Fram till idag hörde vi ingenting. Sen kom bomben.
De skulle vara illa nog att höra att han måste avlivas. Men att få höra att han redan blivit det. Herregud, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bröt ihop totalt.
Givetvis var det de bästa för honom. När de hade sövt honom och kollat i magen fanns det inget val. Antingen väcka honom för att vi skulle kunna säga hejdå, vilket hade blivit både fysiskt och psykiskt jobbigt för Kompis, eller bara låta honom fortsätta sova. Och det var så det blev.
De känns så, rent ut sagt, JÄVLA jobbigt. Jag fick inte säga hejdå. Jag fick inte tid att förstå vad som hänt. Helst plötsligt var han bara borta, och han kommer aldrig tillbaka. Aldrig. Jag kan inte sluta gråta. Jag kommer på mig själv att vilja ropa på honom. Inbillar mig själv att jag hör honom komma tassande över golvet. Men det gör han inte. Och han kommer aldrig mer göra.
Och något som gör det ännu tuffare är att Malin inte är hemma..
Kompis, världens finaste Kompis. Världens finaste älskade hund. Jag kommer sakna att höra dig komma inkrypande under sängen. Jag kommer sakna när du kommer jordig efter att ha rullat dig ute på ditt speciella ställe. Jag kommer sakna att du alltid rullar dig på golvet där man sprayat parfym. Jag kommer sakna hur du alltid vände rumpan mot oss när vi klappade dig. Jag kommer sakna hur du kom och nafsade en i benen när du var busig.
Åh underbara Kompis. Jag hoppas du har det bra hos Farfar, och hos Zingo och Festis. Nu har trion återförenats, men på en helt annan plats. Och jag saknar er något otroligt.
Ha det bäst min fina ängel. Jag älskar dig. Tack för 11 underbara år.”
